Jag är utmattad, lyssnar på thåström och glasvegas. Kombinationen är ganska skärande, men fin. Idag sparade jag hans nummer som snabbnummer 9 fyrkant. Han har gått från snabbnummer 127 fyrkant till 9 fyrkant. Han har blivit någon i mitt liv.

Det kanske låter oromantisk att le över ett snabbnummer på en gammal repig motorola. Men för mig är det romantik. Jag vill inte ha A4 långa brev med hundratals vackra ord. Utan bara  få vara hans snabbnummer 9 fyrkant.

En fin människa ligger bredvid mig i sängen. Fingrarna hopslingrade i mina.

Jag somnar. Min dröm:

Ligger och röker på träbänken i busshållplatsen. Det spöregnar.

Efter ett tag kommer 118, en gammal kärlek sitter på bussen.

Bussen stannar. Han tittar på mig igenom fönsterrutan och jag tittar på honom.

Liggandes på den kyliga bänken tänder jag cigarett efter cigarett och bussen står fortfarande kvar. En meter ifrån mig sitter min gamla kärlek och vägrar låta mig vara.

Hans blickar kan inte döda. Men om det ändå vore så väl...

Dessa blickar gör att man fastnar. Allting är stilla. De låter mig inte vara.

Jag vaknar i chock. Vad var det här?

Precis lagom när jag gått vidare och inte har tänkt på det som hänt under flera månader. När jag sover hos någon jag tycker riktigt mycket om. Då drömmer jag om det gamla. Det gör mig osäker. Det stämmer inte. Han gör det inte ens med meningen. Jag har försökt intalat mig själv att det är min hjärna som spelar mig ett spratt. Antingen vill den testa mig och kolla att jag har gått vidare på riktigt.

Eller så har jag inte gått vidare. Det lär visa sig med tiden.

Om 24 månader ska jag flytta. När vi pratar om månader låter det som en kort tid. Om jag istället skulle säga om två år ska jag flytta. Låter det som en evighet. Därför säger jag 24 månader istället. Då pratar vi nystart. Helt nytt.

En del ältar om att min dröm kommer gå i kras. I brist på pengar, arbetslös efter gymnasietiden osv. Jag har en filosofi. Har man en dröm, ska man inte drömma om den. Man ska försöka införa den. Gör man det inte, är man en förlorare och därför går drömmen åt helvete. Ett försök skadar inte, utan gör en bara starkare.

Klockan är 18.30, en tjej ligger djupt begravd i sängen. Oasis - Don't look back in the anger spelas på reapet i bakgrunden. Drömmer härliga drömmar om oensamma tunnelbanefärder på natten då hennes fingar är ihopslingade i någonannans. Det är fint.

Hon vaknar i ett ryck, mobilen ringer. Åker ner bakom sängen. Spiller ut ett vattenglas över sig själv. Hon har väntat på det här samtalet hela dagen och då ligger mobilen bakom sängen. Inget hopp om att hinna svara. Svärord hörs innefrån det lilla rummet, 4 trappor upp i sundbyberg. Fuck.

Jag antog för en sekund eller två att allting var slut.
Som sista sidan på en spännande bok.
Man ville ha mer, man ville forsätta.
Tårar rann ner för kinderna, fina vänner kramade mig.
Det var tomt, fast jag satt i mitten av särket 50 människor.

Kanske en halvtimme senare var jag lyckligare än någonsin.
Lycklig över att jag hade försökt, lyckas och log igen.

Molnen rörde sig inte igår. Jag låg på filten på berget i mitten av fulla, glada människor.
Men molnen rörde sig fortfarande inte. Jag låg och funderade på molnen i minuter.

Jag kom hem igår. Grät mig till söms och jag upptäckte att jag var ensam.
Kanske för att jag har fått en större säng, kanske för att jag har ett förstort hjärta.
Ensam var jag iallafall, för en natt.