Klockan är 02.22 i Sundbyberg. Jag reser mig upp ifrån bänken på vingliga klackar. Det är ensamt och dött, inte en människa i närheten. Särar på mina torra läppar och viskar "Hej, jag heter Elin och jag är dum i huvudet".  Sanningens ord, som jag säger till mig själv. Det kändes som tusen slag i magen.  Kärlek är inte lätt.