Jag låg på Miras hallgolv igår, full, ledsen och lite ensam. Efter fem minuter vinglar jättefulla Sinika förbi och lägger sig brevid mig på golvet. Sen kommer även Lisa och Mira också. Så vi ligger fyra tjejer, på golvet och det var så jävla vackret. Jag som var nära på att gråta där på golvet blev överlycklig. Blev så glad över mina bästa kompisar.

Jag somnade som kvällens partydrottning. Men vaknade upp som ett lik men hårsprayat hår och utsmetat smink. Hade en underbar kväll och jag glömde (förträngde) det onda. Jag hade kul, dansade tills fötterna inte kunde röra sig längre, var glad och älskade alla.

Idag är det söndag. Golvet är iskallt.
Och det snöar.

Kvällen var bra tills vi gick vidare. Ut i regnet. Mina rosa strumpor är blöta och jag fryser. Det enda som var fint var mitt paraply och att en bra vän fyllde år. That's it. No tears. Just nothing.

Jag vill vara där jag tog den här fina bilden. För den är fin.

Satt och funderade idag. Förhållande typen, singel typen och på g typen. Vilken kategori skulle jag hamna i? Dum fråga. På g typen helt klart. Jag har varit på g med killar sedan jag upptäckte att killbaciller inte var så farligt. Jag har aldrig haft något riktigt seriöst förhållande, inget sånt där halv års förhållande. Jag fastnar alltid på det där långsamma, jag vet inte vad jag vill och den mysiga biten stadiet. Då det inte finns så mycket problem. Vilket kan vara skönt. Men lite osärket, man hinner aldrig bli riktigt sårad. Men man hinner aldrig upptäcka den riktiga kärleken.

Sen finns det typiska förhållande typen som är lättkär och lyckas alltid få till det där perfekta 6+ månaders förhållande. Och när det tar slut, så hittar dom en ny lika fort. Man blir lätt lite avensjuk på det, de där paren som inte kan sluta pussa varandra hejdå på tunnelbanan. Men att aldrig få vara singel måste vara enormt trist.

Singeltypen, man älskar den när man är trött på riktiga känslor. Då man vill tänka på sig själv i första hand hela tiden. Men det blir ju ensamt. Men ensamt är skönt ibland, man behöver det. Jag ser upp till de singlar som njuter av det och glädjer sig åt att vara "fria" istället för dom där som sitter och bölar framför romantiska filmen tillsammans med ben&jerry burken i knät. Okej detta inlägg var mest för mig själv. I'm sorry.

ps. jag ska gå på oasis konserten!!!!

Jakobsbergs pendeltågstation inatt.
Min nya rosa klänning klibbar fast i strumbyxorna av en blandning av champange och hallonbål. Har en förvirrad bästa vän i knät, som pratar med sig själv och alla andra. Klappar henne på huvudet medan hon beklagar sig över kvällens händelser. Intalar mig själv att jag är nykter, vilket jag inte är. Men det blev lättare att ta hand om henne då. Det var kallt, november och jag hade ångest.

Jag har absolut inget att skriva om. Allting är bara november. Mörkt.

Det regnar i Sundbyberg. Det regnar över mig.
Det är lov och jag ska vara överlycklig. Men det är jag inte.
Igår kramades vi och sedan satt vi tjugo meter ifrån varandra.
Men det var ingen skillnad. Det fanns ingen gnista.

Bara irritation. Tyvärr.

Det värsta är när han inte svarar.

Man har ett förhållande med hans telefonsvarare, den där tanten som vänligt säger "kan inte nås för tillfället, lämna ett meddelande efter pipet". Egentligen menar tanten, sluta ring och tjata till det här numret och gå vidare. Killen har något bättre för sig. Pip.

Om jag ska ha ett kärleksfullt förhållande med en telefonsvarare kan jag lika gärna gå vidare. Jag vill ha ett svar, ett rakt ja eller nej. Men jag verkar ha gett honom den mest komplicerade uppgiften eftersom svaret som kommer är en kyss och ett kanske. Kanske. Jag hatar ordet kanske.

Jag kommer ihåg den natten jag satt på tunnelbanan.
Hade fjärlilar i magen, satt och lekte med mitt guldiga hjärthalsband.
Den natten ändrade jag på mig och har sen dess inte rört det halsbandet.
Det har legat i särket förvar bland alla andra smycken. Längst ner.

Idag satte jag på mig det igen. Kanske i hopp om tillbaka förändring.
Kanske för jag saknar den tiden, eller bara för att det är fint. Jag vet inte.
Jag vet iallafall vad jag vill med den här tiden.

Goodbye my almost lover.

Jag har inget att säga. Känns som min blogg dör ut med mina känslor.

Såg tunnelbanan komma i fridhemsplan, gammalt tåg fuck.
I de gamla tågen hör jag knappt musiken i ipoden pågrund av mina allt fördåliga hörlurar. Sätter mig mitt emot en man i 60 års åldern som sitter och svär. Tänker att han har särket haft en lika dålig dag som mig.

Efter 2 stationer räcker han fram ett papper till mig. En historia på svenska, jag frågar vad han vill. Please can you help me, I'm trying to learn some swedish. Säger mannen på djupaste brittiska dialekten. Det gick som ett glädjerus i hela kroppen på mig av accenten. Idag hjälpte jag en brittisk man lära sig några svenska ord på tunnelbanan och det vände hela min dag till något bra. Ibland är det de få sakerna som gör en på bra humör.

Tack den brittiska mannen på hjulsta tåget, tack!