Det luktar nagellacksborttagningsmedel i rummet, ligger under mitt hjärtmönstrade täcke och stirrar på bajsbruna tapeter.
Det är vackert. Despair in the departure lounge spelas högt.
Jag vill gråta, men jag kan inte. Jag vill le, men det kan jag inte heller. Jag är som ett blankt A4 papper som väntar på att fyllas med färg. Han är min färg och jag är A4 pappret. Tyvärr.