Jag antog för en sekund eller två att allting var slut.
Som sista sidan på en spännande bok.
Man ville ha mer, man ville forsätta.
Tårar rann ner för kinderna, fina vänner kramade mig.
Det var tomt, fast jag satt i mitten av särket 50 människor.

Kanske en halvtimme senare var jag lyckligare än någonsin.
Lycklig över att jag hade försökt, lyckas och log igen.