En fin människa ligger bredvid mig i sängen. Fingrarna hopslingrade i mina.

Jag somnar. Min dröm:

Ligger och röker på träbänken i busshållplatsen. Det spöregnar.

Efter ett tag kommer 118, en gammal kärlek sitter på bussen.

Bussen stannar. Han tittar på mig igenom fönsterrutan och jag tittar på honom.

Liggandes på den kyliga bänken tänder jag cigarett efter cigarett och bussen står fortfarande kvar. En meter ifrån mig sitter min gamla kärlek och vägrar låta mig vara.

Hans blickar kan inte döda. Men om det ändå vore så väl...

Dessa blickar gör att man fastnar. Allting är stilla. De låter mig inte vara.

Jag vaknar i chock. Vad var det här?

Precis lagom när jag gått vidare och inte har tänkt på det som hänt under flera månader. När jag sover hos någon jag tycker riktigt mycket om. Då drömmer jag om det gamla. Det gör mig osäker. Det stämmer inte. Han gör det inte ens med meningen. Jag har försökt intalat mig själv att det är min hjärna som spelar mig ett spratt. Antingen vill den testa mig och kolla att jag har gått vidare på riktigt.

Eller så har jag inte gått vidare. Det lär visa sig med tiden.