Det är så enkelt att skapa en bild av folk som verkligen inte stämmer (alla gånger). När jag började 6an på min förra skola ogillade jag en brud sjuuukt mycket. Jag vet inte varför jag blev så irreterad på henne, var det för att hon var populär och lite outstanding om man jämför musikklasstjejerna? I varje fall skapade jag en bild av bruden och totalogillade henne verkligen. Nu i efterhand ser jag så mycket likheter mellan oss. Det är lixom dom jag avskytt mest som jag kommer bäst överens med. Alla mina nära vänner har jag haft något emot innan. Det är komiskt

Jag skulle ljuga om jag påstår att efter det här kommer jag sluta skapa bilder av folk. Det är mänskligt och naturligt. Den stora saken man ska tänka på är väl att ge chansen att kunna ändra bilden om det behövs.

Jag tackar och går ner på knä för HM divided i gallerian. Dom spelar bra musik där. Alltifrån bloc party till gamla mando diaolåtar. Ingen jävla gina tricot tencho musik som man blir helt störd av. Jag avskyr den affären men jag fullständning avgudar divides och urban outfitters musik.

Idag är en bra dag. En sånn där riktigt glad dag.

Man kan jämföra mina underliga tankar just nu med ett krig mellan tokeyo hotel och carola. Hon springer fram och kastar ögonfransböjare på killarna? och dom kastar eyeliners. Sjuka melodier spelas som klår musiken i Kalle och choklad fabriken med hästlängder. Förvirrad, chokladfontäner och jobbiga toner samt carolas arga skrik "det gör ont" när hon träffas av eyeliner på obehagliga ställen. Jag står i mitten, gömd i mitt röda täcke och ler. Bara för att jag mår rätt bra.

Varje natt när jag ska sova tittar jag på stjärnorna.
Varje natt när jag tittar på stjärnorna igenom fönstret
hör jag pendelntågen åka förbi. Det är lixom en vana.
Det är för mycket vanor just nu. Vanor är bra ibland.
Varje natt när jag ska sova tittar jag upp på  stjärnorna och tänker.
Tänker på hur länge ska allt få fortsätta, vanorna, traditionerna och honom.

Varför ska jag vara så svår. Varför ska han vara så svår.
Jo för att vi ska bli svåra tillsammans = det kommer typ aldrig funka.

När all oro är som bortblåst och försvunnen, när simba återvänder i lejonkungen?
När rosa långa naglar fumlar på tagentbordet och skriver ner sina känslor.
När dirty pretty things - bang bang spelas överdrivet högt i hörlurarna på ipoden.
Jag är inte poccahontas som pratar med träd om allt och sjunger känslorna i en disneysång. Jag är inte heller fjortistjejen som klottrar ner alla block med namn och hjärtan från helgens strul. Jag vet inte vad jag är. Eller jo jag är Elin.

Solen lyser varmt och ipoden hörs Jason mraz - I'm yours.
Det är vår känslor vare sig man vill eller inte ute.
Himlen är blå, leendet är vitt och känslorna är glada.
Jag skulle kunna gå den där vägen till busshållplatsen tusen gånger idag.
Bara för det är så härligt. Det var länge sen man ville gå ut och bara gå.

Jag tar saker för oseriöst. Jag kan få världens finaste komplimanger av någon. Sånna där komplimanger en normal tjej skulle berätta för hela tjejgänget och säga visst är han söt? och alla tjejer körar fram ett awwh. Det är sånna komplimangen jag vänder på och gör ett skämt av det. Min humoristiska sida och min romatiska sida är inte bästa vänner i alla lägen. Det fick jag skäll för nyss. Ett såkallat återkommande "ex" berättade nyss sina innersta tankar om att jag är oseriös och att det var de som förstörde för oss.

Idag skrattar jag åt kärleken,
Imorgon ler jag bara åt den och håller asgarvet inombords?

Fick värsta Brighton längtan idag. Önskar att jag var ett barn med 3000 st lösa tänder, så jag kunde få 3000 tiokronor av tandfén och åka till Brighton. Är det en så stor önskan? 

Det må vara ett misslyckat försök till att göra ett hjärta, men bilden är så vi.

Om gud fanns skulle han ge mig en inslagen Alex Turner eller ***** i ett jättestort rosa fluffigt paket. Men gud finns inte, gud är en cocos nöt (eller kan lika gärna vara). Men det kommer jag inte få, så imorgon ska jag vara glad och krama alla mina vänner. Jag ska vara ensamhetens gladhet. Say no to sad singels!

"När jag dansat med elin i en sommarnatt lång,

vi satt på en parkbänk jag var kär hon drack rom,

När elin sa att jag var den vackraste som finns,

såg in i mina ögon och kräktes på mina jeans" Citat av Björn Gustafsson.

Klockan är tio och jag vaknade för 10 minuters sen till "alla som inte dansar".
Jag fick partyreaktionen nr 1. Jag dansade, dansde runt i mitt bruna rum och hoppade omkring. Jag fortsatte mitt lilla cirkus nummer somför mestadels bara funkar på fyllan tills jag såg att grannkillen stod och skrattade. Jag kunde inte låta bli att skratta själv och istället för att kasta mig själv och min röda fejja ner på golvet stod jag där och skrattade i särket 5 minuter. (han gick däremot iväg igen) Men ändå haha.

Jag hatar det där i mellan. Det imellan ett jag vill ha dig och jag dissar dig.
Det är då man tänker, tänker och gräver ner sig.
Det är då emos och fjortisar har karatekrig i hjärnan.

Jag hatar att det är så svårt lära känna dig. Att veta vad du vill.
När du inte öppnar dig, att du är ett hårt skal och att jag bara får se insidan ibland.
Ibland är det underbart och ibland önskar jag hellre att jag fick ett nej.
För då skulle det iaf vara ett slut och inte ett kanske.

"Tryckte in repeat knappen på ipoden, Coldplay - yellow ekade i mina öron.

Nu hade jag suttit här i fönstret och kollat ner över Hornsgatan i flera timmar. 

Bilarna började bli flera igen och de överdrivet tidiga träningsmänniskorna begav sig joggandes ner till Tantolunden. Om någon timme kommer pensionärerna gåendes med sina hundar också. Det visste jag.  För jag satt ofta i det här fönstret. Varje gång mamma är borta gör jag det. Hon försvinner helt plötsligt. Min mamma lämnar inga lappar på köksbordet eller skickar oroliga sms på fredagskvällarna som "När kommer du hem ikväll?".  Hon är inte som vanliga mammor. "

Har skrivstopp, kommer inte på något. Jag som brukar skriva och skriva tills de blir för mycket. Jag har stopp. Och Novellen ska vara inlämnad om några timmar suck.

Jag är Elin, den där tjejen som dagligen kliver på tunnelbanan i Sundbybergs centrum och åker till mariatorget. På Riddarfjärdens gymnasiun vandrar jag omkring med ett leende och ipoden i högsta hugg.

Jag finner mig oerhört intressant när jag berättar i matsalen om våra nya diskborstar med diskmedel i hemma eller helgens bravader med hemtagna asiatfoton på fadderbarn som råkade tas med i alltför onyktert tillstånd. Jag är rentav udda när jag förklarar hur vi ska juta av våra navlar i slutet av 3an. Fantasi är ingen bristvaro i min hjärna i varje fall. Av 2 av mina bästa vänner kallas jag Po. Inte poo utan po.

Jag ses ofta som lite udda, men på ett bra sätt. Jag är beroende av te och arctic monkeys, brittisk brittisk brittiskt. På väggen hemma har jag en stor Billinge älg (ja ifrån ostreklamen) och oftast är jag med sinika. Mitt personliga bevis på att min inte kan tröttna på en riktigt riktigt bra vän.

 lite mer underligfakta om mig orkar jag inte skriva.

Min zebrarandiga klockar tickar långsamt.
Snart är klockan 22.00 och det är fredag.
I vanliga fall skulle jag varit på väg någonstans.
Med den där känslan i magen "undra vad som händer ikväll".
Jag skulle skrattat och varit lycklig med mina vänner.

Jag sitter hemma och det skulle varit lugnt om det handlade om 1-2 helger.
Men det handlar om en månad. Det handlar om att sitta instängd på den plasten du mår som minst bra på för tillfället. Jag är avstängd från omvärlden som jag ler av. Man kan lika gärna söva mig i en månad, för då skulle jag inte må såhär iaf.
Jag ger mina tårar till Regina Spektor - fidelity.