Stod på ett ben (som vanligt) i rulltrappan.
Omformade smst som ändå blev lika onyktert som mig.
Arctic monkeys - Still take you home, på hög volym.
Då visste jag att vi inte skulle träffas som bestämt.
Kanske var det mitt fel, kanske var det ditt?

Det spelar ingen roll, för det slutar alltid såhär och det har gjort det i månader. Jag blockerar känslorna i hjärtat för dig och dissar dig. Det är tomt och andra hjärtan tittar förbi en tid. Sen kommer du igen, lockar och jag fastnar. Som en fluga i klister. Som en fastlimmad hand i diskbänken. Som vanligt. & sen är det tomt.