Jag hatar det där i mellan. Det imellan ett jag vill ha dig och jag dissar dig.
Det är då man tänker, tänker och gräver ner sig.
Det är då emos och fjortisar har karatekrig i hjärnan.

Jag hatar att det är så svårt lära känna dig. Att veta vad du vill.
När du inte öppnar dig, att du är ett hårt skal och att jag bara får se insidan ibland.
Ibland är det underbart och ibland önskar jag hellre att jag fick ett nej.
För då skulle det iaf vara ett slut och inte ett kanske.