Jag kommer ihåg den natten jag satt på tunnelbanan.
Hade fjärlilar i magen, satt och lekte med mitt guldiga hjärthalsband.
Den natten ändrade jag på mig och har sen dess inte rört det halsbandet.
Det har legat i särket förvar bland alla andra smycken. Längst ner.

Idag satte jag på mig det igen. Kanske i hopp om tillbaka förändring.
Kanske för jag saknar den tiden, eller bara för att det är fint. Jag vet inte.
Jag vet iallafall vad jag vill med den här tiden.

Goodbye my almost lover.

Jag har inget att säga. Känns som min blogg dör ut med mina känslor.

Såg tunnelbanan komma i fridhemsplan, gammalt tåg fuck.
I de gamla tågen hör jag knappt musiken i ipoden pågrund av mina allt fördåliga hörlurar. Sätter mig mitt emot en man i 60 års åldern som sitter och svär. Tänker att han har särket haft en lika dålig dag som mig.

Efter 2 stationer räcker han fram ett papper till mig. En historia på svenska, jag frågar vad han vill. Please can you help me, I'm trying to learn some swedish. Säger mannen på djupaste brittiska dialekten. Det gick som ett glädjerus i hela kroppen på mig av accenten. Idag hjälpte jag en brittisk man lära sig några svenska ord på tunnelbanan och det vände hela min dag till något bra. Ibland är det de få sakerna som gör en på bra humör.

Tack den brittiska mannen på hjulsta tåget, tack!

Jag är utmattad, lyssnar på thåström och glasvegas. Kombinationen är ganska skärande, men fin. Idag sparade jag hans nummer som snabbnummer 9 fyrkant. Han har gått från snabbnummer 127 fyrkant till 9 fyrkant. Han har blivit någon i mitt liv.

Det kanske låter oromantisk att le över ett snabbnummer på en gammal repig motorola. Men för mig är det romantik. Jag vill inte ha A4 långa brev med hundratals vackra ord. Utan bara  få vara hans snabbnummer 9 fyrkant.

En fin människa ligger bredvid mig i sängen. Fingrarna hopslingrade i mina.

Jag somnar. Min dröm:

Ligger och röker på träbänken i busshållplatsen. Det spöregnar.

Efter ett tag kommer 118, en gammal kärlek sitter på bussen.

Bussen stannar. Han tittar på mig igenom fönsterrutan och jag tittar på honom.

Liggandes på den kyliga bänken tänder jag cigarett efter cigarett och bussen står fortfarande kvar. En meter ifrån mig sitter min gamla kärlek och vägrar låta mig vara.

Hans blickar kan inte döda. Men om det ändå vore så väl...

Dessa blickar gör att man fastnar. Allting är stilla. De låter mig inte vara.

Jag vaknar i chock. Vad var det här?

Precis lagom när jag gått vidare och inte har tänkt på det som hänt under flera månader. När jag sover hos någon jag tycker riktigt mycket om. Då drömmer jag om det gamla. Det gör mig osäker. Det stämmer inte. Han gör det inte ens med meningen. Jag har försökt intalat mig själv att det är min hjärna som spelar mig ett spratt. Antingen vill den testa mig och kolla att jag har gått vidare på riktigt.

Eller så har jag inte gått vidare. Det lär visa sig med tiden.

Om 24 månader ska jag flytta. När vi pratar om månader låter det som en kort tid. Om jag istället skulle säga om två år ska jag flytta. Låter det som en evighet. Därför säger jag 24 månader istället. Då pratar vi nystart. Helt nytt.

En del ältar om att min dröm kommer gå i kras. I brist på pengar, arbetslös efter gymnasietiden osv. Jag har en filosofi. Har man en dröm, ska man inte drömma om den. Man ska försöka införa den. Gör man det inte, är man en förlorare och därför går drömmen åt helvete. Ett försök skadar inte, utan gör en bara starkare.

Klockan är 18.30, en tjej ligger djupt begravd i sängen. Oasis - Don't look back in the anger spelas på reapet i bakgrunden. Drömmer härliga drömmar om oensamma tunnelbanefärder på natten då hennes fingar är ihopslingade i någonannans. Det är fint.

Hon vaknar i ett ryck, mobilen ringer. Åker ner bakom sängen. Spiller ut ett vattenglas över sig själv. Hon har väntat på det här samtalet hela dagen och då ligger mobilen bakom sängen. Inget hopp om att hinna svara. Svärord hörs innefrån det lilla rummet, 4 trappor upp i sundbyberg. Fuck.