Sundbyberg.
Om det är någon som har varit med mig hela livet, sett mig gråta, springa hem förkrossad, skutta fram lycklig, full, nykter, tillsammans med första killen, kramat vänner hejdå i timmar osv.

Då är det Sundbyberg. Nu låter det som jag är förälskad i denna fula lilla stad och det kanske jag är. Vi är som ett gammalt par, ibland vill jag bara flytta härifrån, men jag kommer alltid känna mig hemma här.Ikväll är det kräfskiva iallafall.

Jag har blåa ögon.
Jag har sett flera av mina bästa vänner förnekat, varit för godtrogna och blåögda.Jag trodde aldrig jag skulle göra det, för jag har sett de hända för många gånger.När jag ligger i min hjärtmönstrade säng nu för tiden känns de mer som att ligga nergrävd, i en grop av förnekelser. Varför skulle jag gå på det? Det kanske tillhör en del av livet?

Att äntligen få riktiga känslor, bli sårad och förneka det?
Jag vill inte vara blåögd, men det är svårt att inte vara det. När man är i ett tredje världskrig med sina egna känslor.

Det luktar nagellacksborttagningsmedel i rummet, ligger under mitt hjärtmönstrade täcke och stirrar på bajsbruna tapeter.
Det är vackert. Despair in the departure lounge spelas högt.
Jag vill gråta, men jag kan inte. Jag vill le, men det kan jag inte heller. Jag är som ett blankt A4 papper som väntar på att fyllas med färg. Han är min färg och jag är A4 pappret. Tyvärr.

Jag saknar de där 8 dagarna i Brighton. Då jag försvann bort hemmifrån, bort från alla problem. Jag var i en lycklig bubbla. Jag vill sitta på verandan med en bulmers cider i handen tillsammans med min bäste vän igen. tillbaka på Herbert road, sova på vardagsrumsgolvet hos min faster. 

Glömma som har med Sverige att göra för en sekund eller två.


Jag, lycklig och min faster.