Nothing to say, too much to do right now.

Kommer ihåg, back in the days när jag hade guldfiskar.
2 stycken, vars namn var Beton och Emelie.
Dom var riktigt fina, tjocka och glada.
Simmade alltid runt och såg alltid så jävla nöjda ut.

En dag dog den ena, en vecka senare dog den andra.
Dom kockades till döds av värmen i mitt rum.
Tanken av att dom såg så nöjda ut fast vattnet måste ha varit stekhett  e rätt kul.

Finns absolut ingen anledning varför jag skrev detta. Bara ryck i fingrarna.
Rest in peace, beton och emelie.

Regndroppar på fönstret.
The verve - sonnet, i öronon på hög volym.
Ont i öronen pågrunda av äckel förskylning
men den här låten ska man lyssna på högt.

Vart tog romantiken vägen? I vintras såg man par överallt, små gulliga människor hand i hand som man störde sig på av avundsjuka. Idag? Är otrogenhet lika stor chans som att hitta ett normalt förhållande. Man hör de få som har en pojkvän/flickvän klaga över tråkigheten med en och samma person. Hallå? Vakna upp. Är det inte samma problem som man ser på 40 åriga par som varit tillsammans i tjugo år. Men vi ungdomar klagar efter 2-3 månader redan. Tanken att hitta sitt livs kärlek känns rätt hopplöst då.

Alla vet innerst inne att en person är så mycket bättre än 10 helgromanser. Med en person hinner man få minnen och tid tillsammans. En helgromans får man sig ett bra fylleligg kanske. Men ändå är det så många som väljer helgromanserna istället för kärlek. Varför är kanske rädslan för att bli sårad eller att tanken "jag är ung, jag har tid för romantik när jag blir gammal". Det är ju bara en dum ursäkt.

Man kan inte säga att kyssar betyder något längre och det är riktigt sällan man kan säga att sex betyder något. Snart kan man väl inte säga att förhållande betyder något heller?