I mina utnötja vans gick jag hem vid 2 tiden igår efter att ha följt Sini en bit.
Det var helt dött, en vanlig sundbybergsnatt alltså. Tom.
Tog upp ipoden, satte på Foo fighets - let it die.
Den sista torsdagen på året var slut och det var tomt.

I mörkret 07.15 imorse gick jag ut, samma väg över bron igenom centrum och till tunnelbanan. Allt var inte som vanligt. Höll på att bryta ihop när jag kom ut i porten och skulle sätta på ipoden. Den bara blinkade och alla låtar var försvunna. Hela söndagen gick skit, till och med liverpool förlorade, jag kunde inte sova pga av  feber och när jag väl ska pallra mig iväg till skolan funkar inte äns ipoden.

Jag är bara glad när jag är med mina vänner just nu. resten suger.
1 vecka till julafton, 2 veckor till nyår.

Det var lördagsnatt, jag gick med en sko i storlek 40 och en i 39. Tårarna rann, allting bara släppte. Minusgraderna och tårarna resulterade i ett stelt iskallt ansikte. Besvikelsen var stor och alkoholen var för mycket. Den natten upptäckte jag två saker. Hur lätt en kille skulle kunna förstöra vänskapen mellan två vänner och
hur det känns att somna trygg. Hand i hand med sin bästa kompis.

Jag längtar så fruktansvärt mycket efter något jag inte kan få.
Men varje gång jag upptäcker något sånt här, får jag det inte.
Börjar undra om det är någon däruppe som har bestämt att jag
ska förstöra allting innom kärlek när väl jag har det eller helt enkelt
aldrig få det. "tur i spel, otur i kärlek". 

Det stämmer, jag har tur när jag "spelar" men otur när jag vill ha kärlek.
Kan det inte vända i någon månad iaf? jag behöver det..  

Finns det något bättre än engelsk fotboll? Det är kul att kolla på, roligaste sporten, snygga killar och se alla fans sjunga ex. Liverpool You'll Never Walk Alone. Påtal om liverpool, dagens match :) seger! mohaha. Har fått höra av alla killar på min msn hur mkt de skulle förlora den matchen men icke! På söndag äre match igen mot man unt. Nu blev det världens fjollfotbollsinlägg. Men vafan I <3 fotboll

Hittade nåra texter på datan jag skrev i 9an..

Stående kollar in i en tom spegel. Skuggan av något som inte synns i ens egna ögon, ser andra. Rödögd gående längs trottoaren med folket man älskar mest. Men ändå ser man bara tomhet. Tomma ögon, tomt hjärta, tomma händer. Tankarna blir inte många, dom blir mindre. Man tänker inte, man glömmer eller snarare förtränger. Det har aldrig hänt. Det kommer aldrig hända igen. Det är först när man accepterar de som har hänt man kan göra så det aldrig händer igen. Om man bara kunde tänka så just den tiden. Den tomma tiden som kommer efter. Den tiden som är tom tills man gått vidare. 

Tre tårar, tankar, huvudverk, skakad, kär och idiot. Varmt vatten som rinner över badkarkanten när man badar. Man ligger där stilla i hett vatten, man tänker lite mer vatten. Lite till, till slut rinner det över kanten. Det blir inte alls lika mysigt, för mycket, för jobbigt. Det är som med kärlek. Kärlek över en badkarskant.

Är de för att det är såkallade lilllördag idag jag känner helglängtan i kroppen? Eller är det för att jag bara vill koppla bort all skola och problem. Dansa till musiken, sådär skönt onykter med mina bästa kompisar och bara skratta. Skratta åt allting. Som idag när jag och Sinika skrattade så mycket att vi ramlade av sängen.
 
Har fått något slags fest ryck, eller det har jag alltid. Men mer än vanligt och i helgen blir det fest. För att överleva torsdagen får jag väl umgås med min käre vän ipoden <3

Köpte en dagbok idag, var så länge sen jag skrev. I 7-8an skrev jag konstant om alla mina såkallade "kärlekar" osv. Förstår inte hur jag kunde tycka det var kärlek? Jag skrev typ "Idag kollade han på mig, jätte mycket. Jag tror han gillar mig och han stod bakom mig i matsalskön". Fast jag inte kände kilen alls typ haha.

Nu är det lite skillnad, på två år har verkligen synen på kärlek förändras och jag antar att under min livstid kommer den ändras ännu mer. Nu är det ju dagligen man hör om otrohet osv. Har ju till och med varit så att man har planerat det själv. Fyfan vad dagens folk är dåliga på kärlek, även jag. Måste det vara så svårt att hitta den där killen som verkligen är gullig, söt och man inte tröttnar på efter 2 veckor? Tydligen.

Det är vinter. Inte vinter snö vinter utan kyla vinter. Sånn där vinter när man står huttrande och väntar på bussen. Sånn vinter då man önskar att man kunde gå runt med osynliga termobraller och världens varmaste jacka. Men det kan man inte. När man var liten kunde man ha sin grymt fula overall, det kan man väl nu också. Men hur snyggt skulle det se ut? Nästa lika fult som alla fjällräven fjortisar som drar sig ut på stan matchande m. Svea mössa. BLÄH.

Idag var det ingen måndags känsla. Det var ingen som pratade om hur fulla de hade vart på den där festen eller hur snygg den där killen var som man råkat strula upp. Det var inget sånt. Det var trött och dött. Träffade Sinika efter skolan och åt pepparkakor m. te. Underbart med lite skratt denna sega måndag.

Januari-Mars Jag var 15 år och gick i 9:3, världens tryggaste klass. Jag var 15 år och trodde mig vara stor. Men det var jag inte. Bara för att jag drack alcohol, träffade killar och var inte inloggad på msn innan 00.00 på kvällarna var jag stor. Jag trodde mig vara så cool för jag hade varit full och hade haft en kille. Nu kan jag sitta och skratta åt hur jag var. Man kommer alla till den här perioden, men vid olika åldrar. Vissa vid 18 års ålder och vissa vid 13 års ålder. Jag var rädd om vad alla tyckte om mig under ytan, sa inget opassande och var ingen speciell.

Mars-Juni. Jag var 15 år,  och började tänka på vad som skulle hända efter 9:3. Fick upp ögonen för riktiga fester, inte sånna där fester där vi var 3-5 tjejer som drack importerad vodka och resten drack 2.25or. Utan sånna som första värmdöfesten. När den ägde rum ändrades jag på något sett. Jag var inte längre tjejen som stod i bakgrunden.

Juni-Juli. Jag var 15 år och ängskolantiderna var bortsuddade. Sommarlovet började och Sinika Daun blev min vän. Hon som idag är den som alltid finns där. Fest, killar, Alanya, första jobbet osv. Gänget började splittras och formades om till 2 grupper.

Augusti-September. Jag var 15 år och började om på nytt. Riddarfjärdens gymnasium, nya vänner, nytt folk och lämnade ängskolan bakom mig. Jag var förändrad, jag var den glada Elin som folk faktist la märke till. De äkta vännerna fanns kvar från förr och blandades med de nya i en bra kombination. Mer fester.

Oktober- November. Jag var 16 år och hade det nya. Jag klarar mig utan vissa och överlever tack vare dom äkta. Kärleken hittades och den var tråkig. För det var inte äkta kärlek. Flyttade tillbaka från egna lägenheten och var tillbaka fast som en ny. Sini och jag, igenom det mesta. Fester, kaos och en jävla massa skratt.

Nu, december. Jag är 16 år och Elin. Jag synns, lever och jag ler. Har kommit över den där perioden då jag brydde mig om vad alla tyckte om mig. Pustar ut på något sätt. Är mycket lättare att leva nu. Det var en bra förändring. Har oförglömliga minnen, mist vissa under detta år men har fått mycket underbart. Det finns mer intensiva saker som har förändrats men inget som jag kan skriva om.

På senaste tiden har linjen mellan mina riktiga vänner och såkallade "vänner" blivit skarp. Jag skrattar och blir samt ledsen när jag får sms en fredag/lördag kväll, "vad händer ikv gumman, puss puss". Jag vet att smsn skickades endast pga att de letar fest. Inte för att umgås med mig. Om man har sånna vänner ska man kunna ge och ta. Inte bara ett av alternativen. Jag klarar mig utan er.