Någon gång ibland kommer det. Föräldrarna har sin predikan. Då det släpper ut sina känslor och pratar. Pratar och försöker förstå. Man vet inte om man ska gråta eller bara lyssna. Det är skönt att prata ändå, men man vet att man inte kan berätta allting som har hänt. Man vill gärna berätta hur kul man hade på den där festen, fast man kan inte. Man kan inte för då skulle man inte vara deras lilla flicka längre och inte har det förtroendet.

Jag tycker synd om dagens föräldrar ibland, jag vet hur många som ljuger så det skriker om det när det gäller alla fester osv. Hur många gånger har man inte kört på "filmkväll" lixom? Jag försöker vara ärlig iallafall, eller jag berättar inte hur fulla hon/han var på den festen. Men om jag ska på fest säger jag det.
Man är inte alltid den lilla flickan, men man kan iaf försöka vara lite ärlig?