Tillsammans med mina två bästa vänner ligger vi på min säng och pratar.
De säger att jag måste prata. Öppna upp mig, säga vad jag tycker till honom. Vilket är lönlöst i mina ögon. Jag skulle göra allt för att slippa.

Sist jag försökte satt vi mittemot varandra på hårda stolar i en väns kök. Det gjorde ont i mig att titta på honom. Han stirrade på mig och jag på honom. Jag tittade på hans ansikte, hans söta irreterande leverfläck vid näsan, hans läppar.Men fick inte ut ett enda ord. Så han gick. Fast han visste vad jag ville säga. Lönlöst.

Mitt bloggnamn börjar bli lite ironiskt, Happydisaster. Förlåt.
Imorgon ska jag vara lycklig, för det är min födelsedag.