som heter sinika, som jag aldrig tröttnar på. Som jag kan berätta allt för och råkar tyvärr göra det också. Förlåt för att du får reda på onödig info om mina obefintliga finnar och pinsamma händelser. Jag kan knappt vara utan dig i en halv dag utan att sakna dig. Det är sjukt att du förstår vad jag säger på min parkfyllodialekt jag får ibland och att du förstår vad jag tänker i huvudtaget. För de som känner mig vet att jag inte tänker normalt. Du har träffat 99% av min sjuka släkt och du överlevde. Ett under i mina ögon. Jag behöver inte förklara allt jag tänker och varför jag gjorde på det viset. Du förstår mig, ännu ett under. Jag har inte känt dig särskilt länge, men jag har aldrig umgåts så mycket med någon som dig på den sista tiden. Jag saknar att ha min inneboende sini hemma hos mig nu, när jag har flyttat. Men du ska veta att jag älskar dig och du har bara gjort mitt liv tusen ggr bättre.

Du gör dagar som idag värda att överleva.